Årsmöte med Svenska alpackaföreningen och historien om Hoppsan.

I lördags styrde jag och svärmor kosan mot Marieborgs kursgård utanför Norrköping. Vi var ett 30-tal medlemmar som kommit till årsmötet. Besök gärna hemsidan!
Dagen började med fika och sen drog mötet igång. Vi var så effektiva att vi blev klara lite tidigare än beräknat. När lunchen var uppäten (superfin laxgratäng) så anlände vår föreläsare Karin Mueller. Hon är från Tyskland men bor och arbetar i Storbritanniens som lama- och alpackaveterinär. Hon höll ett mycket intressant föredrag om dräktighet, fölning och fölets första dagar. I ungefär 80% av fallen så behöver man som alpackaägare inte göra någonting mer än övervaka. Men om något skulle gå snett så har vi nu lärt oss hur man går till väga. I alla fall kan vi hjälpa till lite tills veterinären kommer.

Den första fölning här på vår egen gård hann vi inte ens se tyvärr. My kom till oss på vintern och var eventuellt dräktig fick vi veta. Hon hade smitit in till killarna när hon bara var ett år men Ulf och Bitte Åberg som sålde My till oss var inte säkra om något hänt. Hon borde alltså få sitt föl i mitten på augusti.
En morgon i juni två veckor efter klippningen (där de som klippte konstaterade att My hade vaxproppar i juvret och alltså hade ett föl i magen) upptäckte svärmor att My var blodig där bak och de andra djuren betedde sig underligt. Choko som bara var ett år då försökte betäcka My. Ett missfall tänkte vi och Theodor gick ut i hagen för att ta isär djuren och lugna dem. Han snubblade då bokstavligen över en liten ljus klump som låg en bit bort från mamman. Tillsammans lyckades svärmor och min man få igång fölet och se till att My förstod att det var hennes och att hon nu behövde hjälpa fölet att dia. När hon väl luktat på den lilla så verkade polletten trilla ner och hon började göra precis det hon skulle.
Vi var helt övertygade om att den lilla var alldeles för tidigt född och jag ringde runt till veterinärer och fick som svar att fölet inte borde överlevt om det var fött två och en halv månad för tidigt. Vi ringde paret Åberg och de förstod inte heller hur det hela hade gått till. Fölet var kanske lite litet men hade alla tänder och öron som stod rakt upp. Lite medtagen men pigg och frisk. Senare så hittade Bitte en anteckning om att My hade varit inne i hingsthagen vid ett tidigare tillfälle men att hingsten Benjamin då varit uppe på henne högst en minut så Bitte trodde absolut inte att hon hade blivit dräktig av den lilla kärleksstunden.
Vi döpte henne till Hoppsan eftersom det var ungefär så det kändes den dagen.

Hoppsan ca 1 dag gammal.

Nu är den här lilla tjejen stor och har en helt fantastisk ull. Hon är lite ljusare än sin mor nu och delar man på ullen på ryggen så ser den nästan rosa ut. Jag tror att den rätta benämningen är Light Fawn, men jag lär mig fortfarande och är inte säker.

Väl hemkommen från årsmötet med tillhörande middag så kunde jag inte låta bli att packa upp säcken med ull jag fick av Madeleine Kihlberg (http://www.kusipaco.com/). Där hittade jag tre papperskassar med ull från djur som har helt fantastisk ull.

"Världsklass" sa Madeleine och jag förstår vad hon menar. Ullen är som spindelväv! Så tunna fibrer men så tätt mellan dom att det inte går att urskilja dem en och en. Det glänser när man drar den mellan fingrarna och den är fint, fint krusig. Jag är otroligt sugen på att lära mig spinna nu. Det är dags att leta reda på en spinnrock i någons gömmor och gå en kurs. Då behöver inte ens ullen lämna gården när den går från djur till garn och blir en färdig produkt. Hörde jag lokalproducerat?