måndag 27 februari 2012

Jag gillar lyckliga slut.

I slutet på sommaren var jag i Hörby på kurs i alpackahantering hos Ulf och Bitte Åberg. Vi hade funderat en tag på att utöka vår flock eftersom vi hade separerat stona från unghingsten och valacken. Killarna var nu plötsligt bara två stycken i en stor hage och det kändes lite ensamt. Alpackaflockar ska gärna ha många individer. Djuren mår bäst av det. Alpackan är ett flock- och flyktdjur och de behöver vara flera som håller utkik efter eventuella rovdjur, annars blir de lätt stressade och mår inte bra. Vi visste att Ulf och Bitte hade flera djur till försäljning och jag fick chans att bekanta mig med några av dom. Vi ville alltså köpa en unghingst eller en valack och jag blev rekommenderad Figaro som dessutom är lillebror till vår My.
Han visade sig vara jättetrevlig med fin ull och hade dessutom samma snygga färg som sin syster vilket ger ett ljusbeige-melerat garn som jag verkligen gillar.
När vi skulle öva på våra nya kunskaper så gick vi genom stohagen. Där fanns flera nya föl och ett av dom verkade nästan helt orädd och kom fram för att kolla vilka vi var. När dom där stora, svarta ögonen och den där söta lilla nosen riktades mot mig så blev jag kär. Det låter kanske konstigt men jag föll som en fura för hingstfölet Galax. Jag slog genast bort de där känslorna och försökte vara förnuftig. Vi skulle ju ha en kompis till killarna för i stort sett omgående leverans och Galax diade ju fortfarande! Det skulle ta hela vintern innan han kunde skiljas från sin mor och få flytta till oss. Nej, det gick inte.

Vi var ute i hagen flera gånger och jag kelade en hel del med den där charmknutten och hade svårt att gå därifrån när jag skulle hem. Han var så tuff, pigg, snygg och vilken otrolig ull!
När jag kom hem så diskuterade vi lite runt nyförvärv och bestämde oss för att köpa Figaro. Han är lika gammal som vår Choko så det blir en bra kompis för honom som annars bara har storebror Songo som inte är så lekfull utan mest vill ligga och käka hö.

Efter någon vecka eller så berättade min man att Bitte och Ulf hade hört av sig. De hade sett hur förtjust jag blev i Galax och de hade ett förslag: Vi fick gärna köpa Figaro, han kommer att passa fint hos oss. Men de var även beredda att sälja Galax tillsammans med sin mamma, Bessie. Hon verkar betyda mycket för Bitte eftersom detta sto är född i alpackornas ursprungsmiljö Anderna. Hon har ingen stamtavla utan är född och uppvuxen i en stor flock som går i bergen. Sedan blev hon såld till Österrike (om jag inte minns fel) och därifrån kom hon till Sverige och Madeleine Kihlberg. Därifrån köpte sen Bitte och Ulf henne. Hon har alltså varit med om mycket, rest en hel del och är lite misstänksam och avvaktande mot människor men också väldigt lugn och en bra mamma.
Det kändes väldigt fint att få det förtroendet att få köpa Bessie med föl och vi tänkte ett tag men kunde inte säga nej utan slog till.
Jag var så otroligt glad den dagen de kom allihop! Och särskilt Lucia, vårt ledarsto i hagen, tog emot de nyanlända på ett mycket bättre sätt än vad jag kunnat tro.

Så här såg Galax ut första gången vi sågs. Fattar ni att jag blev kär?
Här är Figaro i Hörby med de andra killarna som vi tränade på.
Och här är Galax hemma hos oss tidig vinter. Nu är han ännu ulligare.
Just nu håller min man på att försöka avvänja Galax från sin mor. Det är inte helt lätt även om Bessie gjort grovjobbet. Han får inte dia längre (utom i sällsynta fall) men han är kvar i samma hage och börjar nu bli så stor att det är dags att flytta hemifrån. Inte längre bort än till grannhagen men det är jobbigt att se mamma på andra sidan stängslet tycker Galax. Så när han första gången blev förflyttad till grabbarna hoppade han helt sonika "hem" igen.
Nu försöker vi en ny taktik: Galax får följa med in i killhagen och hälsa på korta stunder. Han kan nosa lite på sina nya kompisar och när han börjar bli nervös så får han gå hem till mamma igen. Senaste nytt är också att vår valack Songo fick gå ett tag i tjejhagen för att Galax och han ska lära känna varandra innan flytten. Hoppas att det fungerar för Bessie har förhoppningsvis ett nytt föl i magen och när det kommer så vill hon nog inte ha Galax svansande efter sig.

Hursomhelst så blir jag alltid lite extra glad när jag tittar ut i hagen och ser det där rödbruna yrvädret. Han kommet alltid att vara speciell och jag längtar så mycket tills jag får sätta tänderna (eller snarare händerna) i hans ull. Nu måste jag lära mig spinna!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar