Evighetsprojektet.

Det tar aldrig slut. Fabel-garn från Drops i tre snygga färgställningar. Ett maffigt och lätt mönster. Men bara räta maskor och förkortade varv som gör att det känns som att jag inte kommer någonstans. Såg i beskrivningen att det färdiga arbetet består av ca 50 rapporter. Jag räknade det jag åstadkommit hittills. Kom till 27. Suck. Och när jag är klar har jag ca 100 trådar att fästa eftersom jag såklart bestämde mig för ett "smart" randmönster. Men jag s k a bli klar någon gång och jag k o m m e r att använda den när den är färdig.
Synd bara att jag beställt alpackagarn (100%) från Toft i England till ett hemligt projekt som antagligen kommer att påbörjas så fort jag rivit upp emballaget.
Sjalen får nog vila ett tag.

Smarta strumpor.

Min mamma har stor del i att jag ens började sticka och hon inspirerar mig fortfarande. Hon har vid ett tillfälle gjort ett par raggsockor till min stora dotter som var lite speciella. De är stickade med vanliga strumpstickor men de saknar häl. Aviga och räta maskor bildar ett spiralmönster på strumpan och gör att man inte behöver ta på sig dem åt samma håll varje gång. Detta gör att de slits mindre och håller längre. Jag googlade fram ett mönster på såna strumpor här om dagen när jag var lite frusen om fötterna.
Lätt som en plätt är det och det går att ändra det lite som man vill också så att det passar garnet, svårighetsnivån och framförallt personen som ska ha dem.

Stickmaskinen är igång!

Här om kvällen tog jag mig i kragen och satte igång med den begagnade Bond-stickmaskinen. Maken har möblerat om i kontoret så nu får vi plats med ull och diverse tillbehör också.
Det var ganska lätt att sätta sig in i hur maskinen funkade och test-acrylgarnet blev snabbt en decimeter stickad halsduk. Sen körde det ihop sig lite. Maskor stickades inte och en del tappades. Det var trixigt att föra släden över nålarna också helt plötsligt och det blev mer svärord än nya maskor. Jag rättade till det som hade blivit fel och gav upp.
Snälla ullkännaren och alpackaägaren Sofia Leijon (Högalund Alpacka) skrev till mig att kortet i släden (som för nålarna upp och ner) kanske behövde vaxas och rekommenderade ett stearinljus. Jag hittade en bit vax i tillbehörspåsen igår och Hej så lätt det gick sen. Nu har jag satt igång med alpackagarnet och det blir grymt snyggt!

Ombetäckning part III

Idag har Leif från Kusipacha Alpacka varit här med hingstar igen. My avvisade sin kavaljer för andra gången så där är det ganska säkert att hon är dräktig. Hoppsan visste nog inte riktigt vad som hände och hur hon skulle bete sig när hon fick träffa Fire Chief. Men hon la sig inte ner utan gick i cirklar i fållan med hingsten efter sig så vi avbröt försöket med förhoppning att hennes beteende tyder på att det tog sig vid första försöket.
Både Lucia och Bessie la sig ner igen. Suck. Vi håller tummarna så hårt att de vitnar för att det blev något denna gång och undersöker samtidigt varför de inte blir dräktiga. För Bessies del kan det bero på att hennes förra fölning var ganska komplicerad och för Lucias del handlar det antagligen om att hon behöver behandlas på något sätt. Fina tanterna. Men både dom och hingstarna verkade nöjda.

Igår klippte min man vårt äppleträd och kvistarna fick förstås åka in i hagen till djuren. Songo gillade de goda bladen och Choko klev rakt in igenom rishögen. Det verkade klia skönt på honom.
Damerna hann med en dusch i värmen igår också. Tyvärr hade jag ingen kamera tillgänglig men jag kan garantera att de gillade det. Bessie har lärt de övriga att man kan lägga sig på själva munstycket för att få hela magen ordentligt genomblöt. Lucia avslutade spabehandlingen med att rulla runt i dammet så att även hennes vita partier blev svarta.

Sommarstickning

Sitter ute och stickar medan barnen leker. Kom på att det är så många projekt jag inte lagt upp bilder på än. Mina art yarn-grejer börjar bli färdiga och jag har gjort mössor, handledsvärmare och ett snyggt pannband i en ny teknik med vårt fina alpackagarn.
Känns dock som om sommaren äter min blogg. Tur att man kan uppdatera den här ute mitt i solen.
Just nu börjar ännu en ringsjal ta form på de största stickor jag äger, nr 10. Bara räta maskor fram och tillbaka som sen sys ihop längs kortsidan. Hepp! Choko står för garnet.

Bonntur och spinnkurs.

Titeln låter som en Stefan&Krister-fars men det är just dessa ord jag har upplevt innebörden av senaste veckan.

Min "ulltant" Carin som tidigare hjälpt oss att spinna vår alpackaull till superfint garn för hand ringde till mig och berättade att hon sett en gammal men oanvänd spinnrock bland sakerna som skulle säljas på en kommande loppis. Hon tyckte att jag skulle åka dit men jag hade tyvärr inte tid så vi försökte komma fram till ett bra sätt för mig att lägga bud och maxpris osv. Det var lite krångel och hon lovade att hon skulle kolla med en annan spinnerska om rocken ens var något att ha.
Dagen därpå ringde hon tillbaka och sa att jag nog skulle glömma loppisrocken, det var fler intresserade och det var en väldigt enkel variant. Däremot hade den andra spinnardamen en gammal Ashfordrock som stått på en vind men som är fullt fungerande och fin som jag kunde få. FÅ!!! Hon gillade tydligen tanken på att det finns en yngre generation som intresserar sig för hantverk så hon ville väl uppmuntra mig genom att ge mig rocken gratis.

Vi hade en avtalad tid för spinnkurs hemma hos mig så hon tog helt enkelt med rocken hit och den är kanonfin!

Här är då den gamla Ashford:en. Inga fel förutom att navet har släppt lite och skulle behöva limmas eller nåt. Den har ännu inget namn.

Jag fick öva med ett färdigt bomullsgarn först bara för att få in känsla för att mata in garnet och trampa samtidigt. Tyckte att det kändes superlätt så vi gick över till riktig ull. Hej vad jag bedrog mig. Det visade sig vara stört omöjligt att veta vilken hand som gjorde vad och när jag sen skulle trampa också samtidigt så blev det kaos.
Jag fick prova lite på den spinnrock som vårt garn är spunnet på. Det gick lite lättare och jag fick ihop en liten garnboll. Carin, som vår underbara ullexpert heter, sa att i början blir det "sytråd och lovikka" innan man lärt sig hur man ska hålla och hur fort man ska mata.
Jag har helt nyvunnen respekt för hennes hantverk. Det är inte alls lätt!

Mitt allra första försök till garn! Låt inte den tunna tråden bedra er, Carin drog runt hjulet så jag kunde koncentrera mig på att mata in ull istället för att trampa.

Jag provade igår igen och jag vet nu vad jag gör för fel. Jag håller stenhårt i ullen och löst med den hand som ska mata in i själva hålet. Resultatet blir att hela tråden blir jättetvinnad och till slut blir det bara en enda stor rul (väldigt, väldigt sörmländskt uttryck) av hela den fint kardade ullen. Jag har dessutom svårt att få igång hjulet. Då måste jag ju släppa tråden och det är då det blir fel.

Suck. Måste byta hjärnhalvor tror jag. Eller händer. Helena, som också var med på kursen gör tvärtom med sina händer, trots att hon också är högerhänt. Hon håller med höger och matar med vänster. Kanske ska prova det då men då blir det väl fel åt andra hållet...

Betäckning.

I tisdags kom Leif från Kusipacha Alpacka med två fina hingstar till oss. Den ena heter Fire Chief och den andra Centaurus. Båda är från Australien och riktigt tjusiga. Bilderna har jag lånat från kusipaco.com

Ambersun Centaurus

Ambersun Fire Chief

Vid besöket var hingstarna nyklippta så på bilderna nedan ser de inte riktigt lika ståtliga ut men de är ändå väldigt fina tycker jag. Under betäckningen så "sjunger" hingsten för stoet. Jag hade aldrig hört ljudet förut då detta var första gången jag såg en alpackabetäckning. Jag har svårt att förklara det för det låter inte som något annat ljud jag hört men det är frustanden, ett nästan gnäggande läte och lite åt det morrande hållet. Utan uppehåll. I tjugo minuter. Mycket, mycket intressant upplevelse.


Lucia och Bessie fick träffa Fire Chief.

My och Centaurus som jag hoppas resulterar i ett guldfärgat föl.

Det tråkiga med denna dag var att vi fick veta att Bessie inte är dräktig. Om hon hade varit det så hade hon spottat Fire Chief i plytet, hur tjusig stamtavla han än har. Men så var alltså inte fallet. Vi hoppas istället på tre småttingar i hagen nästa år.

Under besöket så pratade vi såklart en massa om djur och ull med Leif som är en otroligt driftig man som vill att så många som möjligt ska få se och bli medvetna om vilket underbart djur alpackan är och hur intressant och användbar deras ull är. Jag fick en present i form av ett sittunderlag som är tovat av alpackaull med en väldigt fin applikation på som är ritad av en kanadensisk indian. Leif berättade också om en fantastisk hemsida där de säljer alpackagarn, beskrivningar och böcker. Jag blev otroligt inspirerad och satte genast igång med ett nytt projekt. Mössa i tjockt garn med lite häng.

Så nu är det bara att vänta. Om ungefär två veckor så kommer hingstarna tillbaka och de får då träffa stona igen. Spottar stona så är de dräktiga. Annars gör vi ett nytt försök. Alla tummar hålls!