Betäckning.

I tisdags kom Leif från Kusipacha Alpacka med två fina hingstar till oss. Den ena heter Fire Chief och den andra Centaurus. Båda är från Australien och riktigt tjusiga. Bilderna har jag lånat från kusipaco.com

Ambersun Centaurus

Ambersun Fire Chief

Vid besöket var hingstarna nyklippta så på bilderna nedan ser de inte riktigt lika ståtliga ut men de är ändå väldigt fina tycker jag. Under betäckningen så "sjunger" hingsten för stoet. Jag hade aldrig hört ljudet förut då detta var första gången jag såg en alpackabetäckning. Jag har svårt att förklara det för det låter inte som något annat ljud jag hört men det är frustanden, ett nästan gnäggande läte och lite åt det morrande hållet. Utan uppehåll. I tjugo minuter. Mycket, mycket intressant upplevelse.


Lucia och Bessie fick träffa Fire Chief.

My och Centaurus som jag hoppas resulterar i ett guldfärgat föl.

Det tråkiga med denna dag var att vi fick veta att Bessie inte är dräktig. Om hon hade varit det så hade hon spottat Fire Chief i plytet, hur tjusig stamtavla han än har. Men så var alltså inte fallet. Vi hoppas istället på tre småttingar i hagen nästa år.

Under besöket så pratade vi såklart en massa om djur och ull med Leif som är en otroligt driftig man som vill att så många som möjligt ska få se och bli medvetna om vilket underbart djur alpackan är och hur intressant och användbar deras ull är. Jag fick en present i form av ett sittunderlag som är tovat av alpackaull med en väldigt fin applikation på som är ritad av en kanadensisk indian. Leif berättade också om en fantastisk hemsida där de säljer alpackagarn, beskrivningar och böcker. Jag blev otroligt inspirerad och satte genast igång med ett nytt projekt. Mössa i tjockt garn med lite häng.

Så nu är det bara att vänta. Om ungefär två veckor så kommer hingstarna tillbaka och de får då träffa stona igen. Spottar stona så är de dräktiga. Annars gör vi ett nytt försök. Alla tummar hålls!



Klippning!

Torsdagen den tredje maj så kom då klipparna hit. Eller de kom mitt i natten med sin husvagn. De hade halkat efter i schemat och höll på med klippning på annat håll till sena timmen.
Klockan sju på morgonen var min man ute och fixade i hagen. Strax därefter anlände tre alpackadamer med ägare som också skulle klippas. Från Nyköpingstrakten kom dessutom tre hingstar/valackar.
Jag var lite orolig för hur våra föl skulle reagera på klippningen men allt gick mycket smidigt tack vare erfarna klippare.

Choco före klippningen.

Choco efter klippningen.

Nu har vi en hel massa ull som står och väntar på att få spinnas. Dels har vi hjälp av en bekant som spinner åt oss på spinnrock och så har vi fått nys om en minispinneri i Västergötland som heter Ull i Väst som vi ska skicka ull till. Väntetiden är förstås lång men det verkar lovande så vi vill prova.

Stickandet går också framåt förstås och just nu är jag mitt uppe i en babymössa av Figaros babyull. Alpacka är verkligen perfekt till de minsta eftersom det varken kliar eller sticks och håller varmt utan att de svettas.

Mössan är strax klar så snart kommer en bild på den också.

Tips på bra butik.

Har inte kommit så värst långt...

Jag startade ett längre stickprojekt när jag var nyopererad. Det ska bli en halvrund sjal med fin virkad kant när den är färdig. Jag hade ju en hel massa Fabelgarn i smånystan som jag varvar och försöker få ihop till en snygg färgkombination men jag ville ha den mer lila än brun så därför beställde jag mer av det garnet från www.garnstudio.com. När man beställer från deras hemsida så skickas ordern till någon av butikerna som de samarbetar med. Tidigare har jag fått garn från Yll och Tyll i Uppsala men denna gång blev det istället Deisy Design i Göteborg. Jag blev riktigt imponerad av deras fantastiska service (snabb leverans och trevligt brev med en massa intressanta tips och info) och deras otroliga utbud. De har hela (HELA!) Drops-sortimentet inklusive tillbehör, stickor och kataloger. Dessutom har de en hel radda av andra roliga garner och mönster och de fixar stickcaféer ibland. På hemsidan kan man gå in på deras roliga och peppande blogg där de dels visar butiken men också berättar nyheter och visar upp alster. Det finns gratis mönster och väldigt mycket bra tips också.
En mycket intressant del i deras sortiment är deras egna mönster. Jag fastnade såklart för tröjorna med runor och hällristningsmotiv men de har även den svenska varianten på lusekoftan med dalahästar :)

Jag såg en tröja i ett av deras blogginlägg (den som är längst ner till höger) med "tappade maskor" som gör att plagget blir väldigt luftigt och hänger snyggt och kollade upp mönstret. När jag såg att man var tvungen att byta färg typ var tredje varv så blev jag lite trött och lat. Mönsterstickning kan vara kul men att bara byta färg hela tiden för att få ränder är trist och dessutom finns det härliga garner som randar sig själva (t. ex. mitt älskade Fabel!). Antagligen kommer det att vara ungefär 300 trådar att fästa när tröjan är färdigstickad och känner jag mig själv rätt så bli inte det av... Men eftersom nu servicen var så god på detta stället så mailade jag dem och frågade om de hade någon lösning på mitt problem. Kan man göra en liknande tröja i ett självrandande garn och vad passar då?
Jag fick svar alldeles nyss. Och vilket svar! Linda i butiken hade inte mindre än fyra alternativ som svar på min fråga! Hon förstod verkligen min ängest över trådfästandet :) Så nu kommer jag antagligen att beställa det underbara garnet Noro Sekku i en somrig färgställning och också Cotton Viscose från Drops i en passande basfärg. Sen stickar jag tröjan med en tråd av varje garnkvalitet och får på så vis en randig tröja med tungt fall i riktiga godisfärger precis som på deras bild!
Tack snälla Deisy Design för ert fantastiska kundbemötande!

Nu när jag sitter och funderar så kommer idén med ett stickcafé i Katrineholm. Varför finns inte det redan? Vi är många som handarbetar, det vet jag för det finns i alla fall tre syjuntor som jag vet om som träffas hyfsat regelbundet hemma hos varandra. Hojta ni som är intresserade! Vi kan ju få med ännu fler om vi anordnar detta på ett café för allmänheten :)

Handikappad handarbetar.

Förra tisdagen opererades jag för hallux valgus. De tjusiga orden står för en hemskt ful knöl på utsidan av stortån som gör att nämnda tå börjar peka mot nästa tå när knölen växer. Jag har haft ont i båda fötterna sen puberteten och det har bara blivit värre med åren.
Efter operationen fick jag ett gips och blev tillsagd att sitta stilla ganska mycket. Detta har lett till att jag har haft massor med tid till att sticka. Jag började med att slutföra några gamla projekt. Alpackatofflor och mössa med tillhörande vantar av Weird and Twisteds art yarn är klara och bilder kommer snart.
Sen inventerade jag bland mina garner. Det börjar bli en hel del snuttar och smånystan nu och jag vill gärna använda allt jag har så först stickade jag ett pannband. Det blev färgglatt och fint! Tänkte anpassa mönstret lite och sticka liknande till tjejerna.

Knäpps med en knapp i nacken och pryder vilket hår som helst!

Jag hittade en hel påse med Drops Fabel-garn också. Bara smånystan förstås. Jag gillar verkligen det garnet och har köpt det i en massa olika färger. På www.garnstudio.com hittade jag mönstret till en cape eller sjal med förkortade varv som verkligen gör det här garnet rättvisa. Jag blandar färgerna hej vilt i mönstret för att få ett kul och användbart resultat.
Men så kom min man in och frågade om jag hade några babymössor av egen ull kvar. Grannarna som fått barnbarn var intresserade. Tyvärr hade jag ingen kvar men jag satte förstås igång direkt med en ny mössa. Kollade lite inspiration på garnstudio men ändrade och hittade på själv så att det blev som jag ville.
Det blev två mössor och jag är mycket nöjd med resultatet. Olivia har fått vara modell och den helrandiga passar henne bra. Den med hjärtat (det liknar tyvärr en spindel mer än ett hjärta...) är lite mindre och passar kanske en bäbis runt halvåret eller lite större.
Vi får se vilken som passar så sparar jag den överblivna till andra spekulanter.



Varmt och gott till småttingar!

Nu ska jag fortsätta med Fabelsjalen!

Underbara weird and twisted!

Igår kväll fick jag ett väldigt trevligt mail från Weird i spinnarduon Weird and Twisted. Läsare av bloggen minns kanske att jag köpte fantastiskt art yarn från dom för ett tag sen. Det var ju dessutom så att det var just min kontakt med Weird som fick mig att starta den här bloggen. Hon skrev att hon nu har gjort ett inlägg om min blogg  som du kan läsa här. Kanske kommer du från deras blogg och har aldrig läst min förut? Välkommen! Och tack snälla Weird för att jag får bli omnämnd i er blogg! (Hoppas att google translate förstår det ;)) Jag känner mig hedrad!

Figaros ull var smutsig men blev fin som tovad.

Idag har jag för första gången provat att tova alpackaull. Det var hur lätt som helst! Jag läste inte på innan utan tog bara lite varmvatten i en plastbytta, lite gulsåpa och hävde ner ullen. Ungefär som vi gjorde på mellanstadiets slöjdlektioner vill jag minnas. Förstod fort att det går åt mycket ull när man tovar. Jag gjorde en liten platta som ska bli en ram till ett skolprojekt som handlar om teknik och naturmaterial. Meningen är att jag ska klippa ut ett hål i mitten så att ullen ramar in en bild. Jag tänkte att femåringen ska få rita en alpacka att sätta in i mitten och de små bollarna ska bli någon form av dekoration. När man tänker på teknik så kommer ofta elektriska prylar eller stora byggnationer först men den som någon gång stickat en tröja eller virkat en sjal kan nog gå i god för att det är mycket teknik, logik och matematik för att få arbetet att bli som man vill.

Här kommer en bild på mitt pågående projekt. En mössa av garnet The Storyteller från Weird and Twisted. Jag skulle egentligen göra ett fint hålmönster på hela mössan men efter några försök att hålla en massa olika maskor i huvudet samtidigt som jag pratade med femåringen och underhöll ettochetthalvt-åringen så gav jag upp. Jag behöver nog lugn och ro för att förstå mig på en sån beskrivning. Det fick bli slätstickning. Garnet blir superläckert när man stickar med det! Det glittrar lite av det som Weird kallar "angelina" som jag tror är någon sorts glittertråd och det blir mjuka övergångar mellan lila, blått och svart med röda stänk här och var. Blir det något över så gör jag nog en rosett och syr fast på sidan. Eller en virkad blomma kanske.

Nu kliar det i fingrarna så jag tror jag blir galen! Jag vill verkligen ha kardor och en spinnrock nu så att jag kan sätta igång och lära mig att spinna. Det vore så bra att kunna göra det själv då vår bekant som spinner åt oss inte har så mycket tid till det och det dessutom kommer att bli väldigt mycket ull  när vi klipper djuren i vår. Åtta högar på ungefär 1,5 kg styck! Jag längtar och önskar att jag hade all tid i världen över för ullen. En fin stickmaskin har vi införskaffat också så nu gäller det att ha garn till den i höst! Måste lära mig hur den fungerar först bara.

Jag gillar lyckliga slut.

I slutet på sommaren var jag i Hörby på kurs i alpackahantering hos Ulf och Bitte Åberg. Vi hade funderat en tag på att utöka vår flock eftersom vi hade separerat stona från unghingsten och valacken. Killarna var nu plötsligt bara två stycken i en stor hage och det kändes lite ensamt. Alpackaflockar ska gärna ha många individer. Djuren mår bäst av det. Alpackan är ett flock- och flyktdjur och de behöver vara flera som håller utkik efter eventuella rovdjur, annars blir de lätt stressade och mår inte bra. Vi visste att Ulf och Bitte hade flera djur till försäljning och jag fick chans att bekanta mig med några av dom. Vi ville alltså köpa en unghingst eller en valack och jag blev rekommenderad Figaro som dessutom är lillebror till vår My.
Han visade sig vara jättetrevlig med fin ull och hade dessutom samma snygga färg som sin syster vilket ger ett ljusbeige-melerat garn som jag verkligen gillar.
När vi skulle öva på våra nya kunskaper så gick vi genom stohagen. Där fanns flera nya föl och ett av dom verkade nästan helt orädd och kom fram för att kolla vilka vi var. När dom där stora, svarta ögonen och den där söta lilla nosen riktades mot mig så blev jag kär. Det låter kanske konstigt men jag föll som en fura för hingstfölet Galax. Jag slog genast bort de där känslorna och försökte vara förnuftig. Vi skulle ju ha en kompis till killarna för i stort sett omgående leverans och Galax diade ju fortfarande! Det skulle ta hela vintern innan han kunde skiljas från sin mor och få flytta till oss. Nej, det gick inte.

Vi var ute i hagen flera gånger och jag kelade en hel del med den där charmknutten och hade svårt att gå därifrån när jag skulle hem. Han var så tuff, pigg, snygg och vilken otrolig ull!
När jag kom hem så diskuterade vi lite runt nyförvärv och bestämde oss för att köpa Figaro. Han är lika gammal som vår Choko så det blir en bra kompis för honom som annars bara har storebror Songo som inte är så lekfull utan mest vill ligga och käka hö.

Efter någon vecka eller så berättade min man att Bitte och Ulf hade hört av sig. De hade sett hur förtjust jag blev i Galax och de hade ett förslag: Vi fick gärna köpa Figaro, han kommer att passa fint hos oss. Men de var även beredda att sälja Galax tillsammans med sin mamma, Bessie. Hon verkar betyda mycket för Bitte eftersom detta sto är född i alpackornas ursprungsmiljö Anderna. Hon har ingen stamtavla utan är född och uppvuxen i en stor flock som går i bergen. Sedan blev hon såld till Österrike (om jag inte minns fel) och därifrån kom hon till Sverige och Madeleine Kihlberg. Därifrån köpte sen Bitte och Ulf henne. Hon har alltså varit med om mycket, rest en hel del och är lite misstänksam och avvaktande mot människor men också väldigt lugn och en bra mamma.
Det kändes väldigt fint att få det förtroendet att få köpa Bessie med föl och vi tänkte ett tag men kunde inte säga nej utan slog till.
Jag var så otroligt glad den dagen de kom allihop! Och särskilt Lucia, vårt ledarsto i hagen, tog emot de nyanlända på ett mycket bättre sätt än vad jag kunnat tro.

Så här såg Galax ut första gången vi sågs. Fattar ni att jag blev kär?

Här är Figaro i Hörby med de andra killarna som vi tränade på.

Och här är Galax hemma hos oss tidig vinter. Nu är han ännu ulligare.

Just nu håller min man på att försöka avvänja Galax från sin mor. Det är inte helt lätt även om Bessie gjort grovjobbet. Han får inte dia längre (utom i sällsynta fall) men han är kvar i samma hage och börjar nu bli så stor att det är dags att flytta hemifrån. Inte längre bort än till grannhagen men det är jobbigt att se mamma på andra sidan stängslet tycker Galax. Så när han första gången blev förflyttad till grabbarna hoppade han helt sonika "hem" igen.
Nu försöker vi en ny taktik: Galax får följa med in i killhagen och hälsa på korta stunder. Han kan nosa lite på sina nya kompisar och när han börjar bli nervös så får han gå hem till mamma igen. Senaste nytt är också att vår valack Songo fick gå ett tag i tjejhagen för att Galax och han ska lära känna varandra innan flytten. Hoppas att det fungerar för Bessie har förhoppningsvis ett nytt föl i magen och när det kommer så vill hon nog inte ha Galax svansande efter sig.

Hursomhelst så blir jag alltid lite extra glad när jag tittar ut i hagen och ser det där rödbruna yrvädret. Han kommet alltid att vara speciell och jag längtar så mycket tills jag får sätta tänderna (eller snarare händerna) i hans ull. Nu måste jag lära mig spinna!

Årsmöte med Svenska alpackaföreningen och historien om Hoppsan.

I lördags styrde jag och svärmor kosan mot Marieborgs kursgård utanför Norrköping. Vi var ett 30-tal medlemmar som kommit till årsmötet. Besök gärna hemsidan!
Dagen började med fika och sen drog mötet igång. Vi var så effektiva att vi blev klara lite tidigare än beräknat. När lunchen var uppäten (superfin laxgratäng) så anlände vår föreläsare Karin Mueller. Hon är från Tyskland men bor och arbetar i Storbritanniens som lama- och alpackaveterinär. Hon höll ett mycket intressant föredrag om dräktighet, fölning och fölets första dagar. I ungefär 80% av fallen så behöver man som alpackaägare inte göra någonting mer än övervaka. Men om något skulle gå snett så har vi nu lärt oss hur man går till väga. I alla fall kan vi hjälpa till lite tills veterinären kommer.

Den första fölning här på vår egen gård hann vi inte ens se tyvärr. My kom till oss på vintern och var eventuellt dräktig fick vi veta. Hon hade smitit in till killarna när hon bara var ett år men Ulf och Bitte Åberg som sålde My till oss var inte säkra om något hänt. Hon borde alltså få sitt föl i mitten på augusti.
En morgon i juni två veckor efter klippningen (där de som klippte konstaterade att My hade vaxproppar i juvret och alltså hade ett föl i magen) upptäckte svärmor att My var blodig där bak och de andra djuren betedde sig underligt. Choko som bara var ett år då försökte betäcka My. Ett missfall tänkte vi och Theodor gick ut i hagen för att ta isär djuren och lugna dem. Han snubblade då bokstavligen över en liten ljus klump som låg en bit bort från mamman. Tillsammans lyckades svärmor och min man få igång fölet och se till att My förstod att det var hennes och att hon nu behövde hjälpa fölet att dia. När hon väl luktat på den lilla så verkade polletten trilla ner och hon började göra precis det hon skulle.
Vi var helt övertygade om att den lilla var alldeles för tidigt född och jag ringde runt till veterinärer och fick som svar att fölet inte borde överlevt om det var fött två och en halv månad för tidigt. Vi ringde paret Åberg och de förstod inte heller hur det hela hade gått till. Fölet var kanske lite litet men hade alla tänder och öron som stod rakt upp. Lite medtagen men pigg och frisk. Senare så hittade Bitte en anteckning om att My hade varit inne i hingsthagen vid ett tidigare tillfälle men att hingsten Benjamin då varit uppe på henne högst en minut så Bitte trodde absolut inte att hon hade blivit dräktig av den lilla kärleksstunden.
Vi döpte henne till Hoppsan eftersom det var ungefär så det kändes den dagen.

Hoppsan ca 1 dag gammal.

Nu är den här lilla tjejen stor och har en helt fantastisk ull. Hon är lite ljusare än sin mor nu och delar man på ullen på ryggen så ser den nästan rosa ut. Jag tror att den rätta benämningen är Light Fawn, men jag lär mig fortfarande och är inte säker.

Väl hemkommen från årsmötet med tillhörande middag så kunde jag inte låta bli att packa upp säcken med ull jag fick av Madeleine Kihlberg (http://www.kusipaco.com/). Där hittade jag tre papperskassar med ull från djur som har helt fantastisk ull.

"Världsklass" sa Madeleine och jag förstår vad hon menar. Ullen är som spindelväv! Så tunna fibrer men så tätt mellan dom att det inte går att urskilja dem en och en. Det glänser när man drar den mellan fingrarna och den är fint, fint krusig. Jag är otroligt sugen på att lära mig spinna nu. Det är dags att leta reda på en spinnrock i någons gömmor och gå en kurs. Då behöver inte ens ullen lämna gården när den går från djur till garn och blir en färdig produkt. Hörde jag lokalproducerat?